Svinet till professor - apropå tafs och våldtäktsdebatten

Publicerad 2016-08-21 20:34:00 i Allmänt, Samhälle,

Det måhända att det är en mänsklig svaghet att hungra efter en maktposition oavsett vad det gäller, särskilt när det handlar om att få status, en lön därefter och befogenhet att göra vad som faller in. Sparka och hota människor när andan faller på eller styra och ställa över huvudet på andra. 
Och det kan ju också vara en mänsklig styrka när en maktposition används till ett bättre och högre ändamål, som att låta människor ta större ansvar och ta del av den process som pågår i ett företag eller i ett departement exempelvis, att vara ett föredöme för andra hur en chef och/eller en ledare bör vara. 
I det senare finns det alltför få exempel utav, ehuru, i det första finns det alltför många av. 
Och i detta fall som jag hade i åtanke den här gången så handlar det dessvärre om det första exemplet på makt och som jag har sett med egna ögon. 
Jag var en ung student som såg framemot de sista terminerna i arkeologikursen. Det var mycket teorifördjupningar och en uppsats som hägrade. Men en del av den glädje jag hade då grumlades och lusten att fortsätta med arkeologi falnade, eller det var lusten att vara kvar i den akademiska världen som slocknade än själva ämnet som sådant. Ty, fortfarande är jag mycket intresserad av kultur och samhällsfrågor som berör dåtid och jag tycker att det är kul att se vilka likheter och skillnader det finns med det samhälle som vi lever idag. 
På många sätt fick jag under de sista terminerna uppleva en (akademisk) maktkamp med egna ögon och som pågick mellan doktoranderna och professorerna. Det var redan då vidrigt att vara med om och det är lika vidrigt då jag tänker på det.
Men visst, akademiska bjäbb i alla ära, det vidriga i sammanhanget var en doktor på institutionen och dessutom en kurslärare i ett ämne som var en del av den stora kursen vi studerade, och dennes beteende. Jag minns att han redan från första början favoriserade vissa studenter medan andra utestängdes och till och med hånades. Fick i efterhand höra av en kurskamrat som hade råkat vara i samma rum som doktorn då denne hade läst igenom min och en annan students gemensamma. Doktorn hade frågat kurskamraten som var i samma rum om "vi verkligen hade gjort den här uppgiften själva?" med en stark och klar insinuation att vi skulle ha fuskat. Han gillade inte oss på grund av att vi struntade i hans akademiska problem med de andra doktorerna och professorn och supportade inte honom på något sätt. Och det var ju det han, doktorn, var ute efter från första början, alltså, studenternas sympatier och medhåll om att han borde vara professor på institutionen. 
Tyvärr går det inte att glömma bort hans lismande sätt att vara då han var ibland oss studenter medan han kunde bli mycket obehaglig vid ett enskilt samtal. Förutom den episoden så hade den doktorn också varit den lärare som hade varit "the second opinion" när min uppsats var färdig. Min huvudhandledare sa rent ut att han hade gett mig ett Väl godkänt, men när han nämnde vem som var den andra lärare så förstod jag att jag inte skulle få mer än ett G för uppsatsen. Det fanns egentligen inga akademiska skäl för att ge endast ett G, men på grund av hans avog mot mig så gav han mig det. Visst, jag var nöjd att ha klarat av kursen, men besviken över beslutet och på de grunder som jag fick betyget på. 
Det var dock inte bara det, för denna doktor hade också tydligen utnyttjat sin position och tafsat på en av de kvinnliga studenterna under en fest och försökt till och med kyssa den kvinnliga studenten. Hon tog illa vid sig enligt utsago, men valde att inte anmäla doktorn för sexuellt ofredande. Hon var rädd för att inte få ett betyg alls om hon gick till polisen för att anmäla honom. 
Men något säger mig att det inte var första gången den där doktorn försökt utnyttja sin position och våldfört sig på kvinnliga studenter, lockat dem med höga betyg, kanske också med en plats som doktorand om de bara låg med honom några gånger eller inledde en sexuell affär.  
Jag såg professorn på relativt nytagna bilder på nätet för en tid sedan. Han är förstås mycket äldre nu, men det var samma lismande och falska uppsyn. Jag vet ej heller om denne har något samvete alls över vad han gjorde med den kvinnliga studenten som var ens kurskamrat eller om han fortsatt hålla på och trakassera andra kvinnliga studenter, men jag hoppas rättvisan förr eller senare har sin gång på ett eller annat sätt 
Hela detta år med allt som hände i närheten med denna doktor var för mig en slags lärdom i hur svinigt människor kan bete sig då de är i en viss position och just därför, ta tillfället i akt att sparka och se ner på andra och dessutom manipulera sin omgivning. 
Jag tror inte heller att jag är den ende som upplevt detta på ett universitet, det finns säkerligen många fall där liknande har inträffat och där huvudpersonen ifråga gått fri från alla anklagelser eller inte ens blivit anmäld på grund av rädslan för repressalier av något slag.
Vad det beror på och vad som fick denne att bli på det här sättet och göra som denne gjorde, tja, strukturer till viss del är nog svaret och som gör att sådant här ses med något sånär blida ögon så länge det inte "går över gränsen" men vad är gränsen? Och vem är det som anger det? Män i samma eller högre position och som beskyddar likasinnade? 
Men att våldtäkter och tafsande inte alls beror på genetik och kultur i den mån som SD och deras svans vill göra sig gällande torde väl vara klart för den tänkande, men att det snarare beror på just strukturer som inte lär ut empati för en annan människa utan man lär sig istället att en annan människa är som en slags vara som man kan ta på när det behagar, i värsta fall ta med våld. 
Och det är det vi måste tala i ett djupare perspektiv på, hur vi tillsammans ska se varandra som människor istället för någon som ska behaga en sexuellt när det trycker på i brallorna oavsett vilka vi än är. 
Förvisso är det ett steg dit och först då kan vi även förändra samhället och synen på jämställdhet på riktigt och hur långt det steget ska vara bestämmer vi förstås var och en själva. Jag gör det till ett litet steg och hoppas att fler tänker liknande och tar det där lilla steget som sker i vår vardag, i samtalet med andra människor. 
 
***Med hänsyn till nämndes fru (i alla fall den som den nämnde var gift med då) och dennes barn så publiceras icke namn med bild på den nämnde i texten. Var och en är fri att dra sina egna slutsatser utan att uppgifter  kring denne eller att vidare uppgifter kring den här händelsen varken bekräftas eller dementeras av undertecknad mer än det som är skrivet. 
 
 
 
 
 
 

De gamla slavplantagen i USA borde jämställas med Auschwitz

Publicerad 2016-08-17 12:07:45 i Allmänt, Samhälle, historia, kultur,

 
(Bildkälla; www.broadwayworld.com) 
 
För 30 år sedan jag såg serien "Rötter" eller Roots som den heter på orginalspråk engelska. Serien, en upplysning för er som är yngre, är baserad på Alex Haleys episka roman med samma namn.Jag var bara ett barn då men jag minns att jag blev starkt påverkad av Kunta Kintes öde, pojken som var slav i dåtidens Amerika. Jag minns också det smaklösa rimskämtet "Kuta inte Kunta Kinte" som var populärt att säga i ett försök att göra sig lustig över svarta människor, afroamerikaner eller afrikaner. Kan tyckas harmlöst att säga så i första anblicken, men visst ligger det en stark, djup inrotad fördom. 
Vad människor idag, särskilt yngre människor som är på väg till ett vuxet liv och som fortfarande går i skolan, måste förstå även om det är svårt nog, omfattningen av den djupa rasism som gick ut över svarta människor på den tiden i dåtidens USA, England och i övriga europeiska länder som hade kolonier i Afrika.
Jag kommer aldrig glömma vad Sune, en f.d granne till undertecknad och f.d FN-soldat i Kongo berättade för mig vad som hände under hans tjänstgöring där när Kongokrisen inträffad. Förutom att det var ett fullskaligt krig där, så var det en rasism mot människorna där utan dess like, även från FN-soldaternas sida. Kongokrisen är en lång och bitvis invecklad historia, men som handlar i grunden om Kongos självständighet.
Mer om Kongokrisen och hur det gick för många av Sunes kamrater går att läsa här (klicka på texten); FN-svenskar i skarpt läge. Det Sune berättade var hemskt och han hade svårt även då under 1990-talet att tala om det utan att känna en skam, en obeskrivlig sorg och smärta över vad han hade upplevt där nere. Men han berättade att han hade träffat på en gammal FN-soldat som var med i hans bataljon och denne hade sagt "Sune! Kommer du ihåg hur vi sköt och skar av negerballarna?" Sune berättade att han exploderade i ansiktet på honom och bad honom att dra åt helvete, med rätta. 
Till saken hör också att Belgien som annekterade Kongo i början av 1900-talet har under sitt styre begått ett sådant massmord på Kongos befolkning att det övergår ens förstånd. Men tyvärr är det alltför tyst om den saken då media tar upp massmord i stor skala. 
Detta är förvisso ett sidospår i mina betraktelser och tankar kring Rötter, men ett stort och ett historiskt viktigt sådant. Aldrig låta det falla i glömska. 
I serien "Rötter" får vi följa en relativt ung Kunta Kinte som blir bortförd av en konkurrerande stam som säljer honom till engelsmännen, som i sin tur för honom i kedjor tillsammans med många andra från hans by Juffure i Gambia till de bomulls och majsplantagen som upprättats i södra delarna i dåtidens USA. Den nya serien visar på en större och mer korrekt grymhet som de svarta fick utstå från sina vita ägare. Piskrapp, stypningar, hängningar, arkebuseringar och systematiska våldtäkter. Och de kunde säljas iväg till någon annan plantageägare under vilka omständigheter som helst, vilket förstås innebar att de skiljdes från sin familj, om de nu hade någon. De sågs helt enkelt som förbrukningsvara, inte värda mer än en mjölkko eller de grisar som man födde upp på ägorna. De fick arbeta sig till döds tills man skaffade sig nya slavar. 
Vi får följa Kunta Kintes efterkommande som fick uppleva samma sak som han själv fått göra under sin livstid. Kunta Kinte förde dock vidare sitt afrikanska ursprung till sitt enda barn, Kizzy, som i sin tur berättade historier om sin far, om de modiga mandinka krigare från byn Juffure och de afrikanska sederna. Kunta Kinte accepterade heller aldrig sitt engelska namn Toby trots att han piskades inför alla som bodde på plantagen tills han sa vad han hette. 
Kunta Kintes barnbarn, kallad Chicken-George, växer upp hos ägaren Tom Lea, som är hans biologiska far. Tom Lea våldtog hans mor som var Kizzy och födde barnet. Chicken-George blir senare såld till en engelsman och tvingas lämna sin familj för ett slavliv i den engelska aristokratin. Kommer tillbaka som en medelåldersman. Upptäcker att hans gamla plantage var nedgånget och att ägaren var gammal, orkeslös och försupen. Han deltar liksom många svarta på unionens sida då amerikanska inbördeskriget bryter ut för att bryta slaveriet en gång för alla. Det borde den ha gjorts där och då när sydstaterna kapitulerade, men så blev det inte även om svarta fick det något bättre, särskilt i norra USA. Men den djupa rasismen och rasmotsättningarna mot svarta fortlevde långt efter att kriget hade slutat, särskilt i de södra staterna. Fortfarande  under 1950 och 60-talen- vilket vi har sett - så behandlades svarta som tredje klassens medborgare i ett apartheid samhälle, samma som i Sydafrika.Trots att de ansett sig vara amerikaner, stridit för USA i världskrigen, i Korea och Vietnam och i andra krigsdrabbade områden.Tävlat för USA i många idrotter och vunnit medaljer för landet. Än idag har det skjutits mot svarta människor från polisens sida, vilket får rasmotsättningarna att fortfarande frodas, vilket också innebär förstås en samhällelig katastrof för USA och det påverkar förstås resten av världen på ett eller annat sätt. Serien Rötter, både den gamla och den nya versionen är viktiga för kommande generationer att begripa vilka fruktansvärda handlingar som utförts och inte minst nu när det har rapporterats om dödskjutningar med starka rasistiska förtecken mot svarta i USA. 
Barack Obamas presidenttid, som USA:s första svarta president, har tyvärr inte inneburit att större och starkare broar har byggts människor. Hur det kommer att bli under Hillary Clintons eventuella presidentstyre är svårt att sia om, men man kan ana med förskräckelse vilket helvete som kommer bryta ut om den notoriske lögnaren och agitatorn Donald Trump vinner det amerikanska presidentvalet. Att en sådant kandidat som han ens dyker upp i valen 2016 är ett tydligt tecken på att USA som samhälle aldrig har hämtat sig riktigt från inbördeskrigets dagar och att det djupa såret från den tiden syns kvar och varar sig och blod sipprar ut. Samma sak är det med de högerextrema strömningar som plågar Europa, att länderna och samhällena i Europa aldrig har gjort upp med nazismen och fascismen på ett ärligt och riktigt sätt. 
En annan sak i sammanhanget och som skulle minst sagt tjäna mänskligheten och förståelsen hos kommande generationer för hur fruktansvärt vidrigt slaveriet har varit och behandlingen av svarta människor, vore att jämställa de gamla slavplantagen i söder med nazisternas koncentrationsläger som Auschwitz och låta skolungdomarna - inte bara i USA, även från övriga världen - göra ständiga studiebesök på dessa avskyvärda platser. Ty, det vore inte alls att överdriva på något sätt, för det var precis så vidrigt det var, alltså en obeskrivlig ondska som fick pågå alltför länge. 
 
 
 
Om romanen Rötter: 
 
Alex Haley som författade boken utgav den 1976 efter att ha spårat sina rötter ända till Afrika där hans förfader Kunta Kinte föddes, växte upp och tillfångatogs för att förvandlas till slav på Wallers plantage i dåtidens Amerika. 
 
En annan sevärd produktion som skildrar 1800-talets USA att se....
 
är "Ärans män" (Glory) och som om handlar om 54;th Massachussets volunteer infantery, ett förband som bestod endast av afroamerikaner förutom officerarna och som slogs på unionens sida för sina fri och rättigheter. 
 

Vad kan en vanlig människa göra?

Publicerad 2016-08-03 13:18:35 i Allmänt, Kärlek, Samhälle, Stockholm, historia, kultur, världen,

De flesta av oss förutom en liten klick är helt vanliga människor med vanliga arbeten. Även om vi går förbi - en del av oss - dagligen förbi offentliga byggnader såsom regeringskansliet och riksdagen eller andra större och välkända byggnader som banker, mediahus m.m, så är vi ändå oftast ljusår ifrån händelsernas centrum. Ty, om vad som sker i händelsernas centrum får vi oftast endast läsa om i tidningarna. 
Men vad är det som är sant sant och vad är som är desinformation? Vad är det egentligen som händer och varför händer saker och ting? Dessa frågor kräver eftertanke, inte så lite eftertanke heller för vi har ju tyvärr sällan hela bilden framför oss, endast fragment av ord som förmedlas av journalisterna och som ackompanjeras med en lämplig bild, om nu bilden speglar den egentliga verkligheten förstås.
Jimmy Åkessons försök att beskriva Sverige föll ju inte ut särskilt väl med tanke på att den bild på en brinnande bil visade sig vara tagen i Indien av alla ställen på jorden. Visst har det brunnit bilar även i Sverige, men det är nu inte exakt en sån vardag som SD och dess hejdukar vill göra sig gällande.
Emellertid finns det en stor social utsatthet på grund av många olika skäl bland många människor i Stockholms ytterområden exempelvis och i en del kranskommuner, vilket skapar en förståelig frustration och känsla av vanmakt. 
Ja, mycket av det som sker i vår omedelbara närhet men som har enorm betydelse för vår vardag och det som sker längre bort men som påverkar vår vardag lika mycket som om det hade skett bakom knuten är saker och ting som vi egentligen inte kan påverka särskilt mycket när det väl kommer till den världsberömda kritan. 
Fast vi är inte alls maktlösa på något sätt, för något kan man ju alltid göra. Frågan är ju bara vad. Ja, vad kan du och jag göra som kan sprida som ringar i vattnet, som får det att eka tillbaka?
Vi enskilt kan inte rädda världen, den insikten har de flesta förmodligen kommit till, däremot kan vi göra mycket för vår omgivning, privat hemma och på våra arbeten genom att visa vanlig, hederlig anständighet och uppmana till eftertanke. 
Den senare komponenten tycks vara satt ur spel och som får rätt många i den bruna sörjan att vara faktaresistenta och får dem att gå på känsla, fast känslan av hur det egentligen förhåller sig kan vara långt ifrån hur saker och ting ter sig framför våra ögon dagligen.
Ett klart exempel är på den uttjatade uttrycket "Förorten". Vadå förort? Vad menas med det? Är det en stadsdel eller menas det med kranskommunerna? För ofta säger man att i förorten sker det ena och det andra, som att bilar brinner hela tiden och att det kastas sten på polisen och på ambulanspersonal. 
Det händer förvisso och det är ett satans otyg om man får uttrycka sin mening, och de som gör det ska givetvis bestraffas med lagens hjälp. Vad jag vill säga är att jag bor också i en så kallad förort fastän det tillhör Stockholms stad, alltså en stadsdel egentligen än en förort i dess egentliga mening. Jag ser med egna ögon vad som sker dagligen i det område där jag bor.
Det finns bus av olika slag, ingen tvekan om det, men det finns oändligt större andel av anständiga människor som sliter på sina jobb för att få ekonomin att rulla och försörja sina familjer, eller om de nu är ensamstående, för det finns det gott om också, i vilket fall som helst hårt arbetande människor.
De som går hem och lagar mat, tittar på TV, läser en bok, lyssnar på musik, tar en fika med sina bekanta, åker in till stan för att roa sig på bio, teater eller med någonting annat, eller går och handlar mat i närmaste stormarknad eller affär. Inte en tanke på att begå något brott av något slag vare sig de är svenskar, syrianer eller av något annat ursprung. Det är också en stor del av sanningen och den vardag som de flesta nog upplever egentligen, att det är så det är och det är tämligen lugnt på gatorna. 
Att förmedla denna bild är också en del av den anständighet som jag talar om, att ge andra och uppriktiga perspektiv på hur det kan faktiskt förhålla sig jämfört med de "brinnande förorter", "invasion" av det ena och det andra osv som många högerextrema sajter på falska grunder måla upp. 
En stor del av anständigheten är just att ha eftertanke och fråga sig själv, vad är det man tror att saker och ting händer egentligen i förhållande till det man ser med egna ögon och läser i tidningen. 
Ytterligare en sak i det hela är att vi vanliga dödliga som ligger långt ifrån händelsernas centrum kring vad som sker i världspolitiken visar den anständighet som innebär att vi ser varandra med öppna ögon och öron och med en inbjudande hand. På så sätt så sprids ringar i vattnet och det ger en bättre miljö och livskvalitet oavsett var vi bor.
För minns detta, det är du och jag som ÄR och utgör en betydande del av samhället. 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Von Holtzapfel

Gatukulturen - Berättelser om människor och företeelser i världen. Freddy Von Holtzapfel

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela